Jag slözappar nästan aldrig. Men just söndagar kan det hända att även jag gör det. I vanliga fall prickar jag in de program jag vill se och bänkar mig på sekunden när t ex "My name is Earl" börjar.
Men en skön sak är när man slözappar och plötsligt sitter med rysningar i kroppen för att det är så gripande, bra.
Senast idag.
Såg reprisen av Elvis Costello med gäster (jag vet, ett jävla tjat, men det ÄR ett av världens bästa musikprogram...), han hade bjudit in Bob Dylans son Jakob.
Jakob Dylan verkade skärpt och ödmjuk. Costello gör alltid några nummer live på scenen med gästerna.
Jag ligger i soffan och har inga förväntningar alls.
Bob Dylan har jag aldrig gillat och hans son var jag ju ännu mindre intresserad av.
Plötsligt står dom på scenen och gör en Clash (Straight to hell) och en Nick Lowe (Whats so funny about peace.....) tillsammans med ett suveränt kompband.
Man häpnar. Man känner armhåren resa sig. Man känner rysningarna och fryser till.
Fantastiskt, eftersom jag inte väntade mig ett jackshit...
Upplagd: 12.50
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar