Nästa vecka har jag 2 arbetsdagar kvar ute i Tyresö, sen tar jag avsked, med tårta och kaffe.
Slutar på onsdagen och på torsdag blir det flyget till London.
Där ska jag träffa en god vän som heter Ida, som bor där. Sen ska jag se Len Price 3 på fredagen på Fiddlers för bara 6 £. De ligger på Steven van Zandts (gitarr E Street band) skivbolag och låter som tidiga Kinks.
Så idag lördag känns det bättre än på länge. Sonen är och tränar. Jag stortvättar.
Det som skrämmer mig är följande:
Varför har jag alltid mått bäst i mitt liv när det förändras?
Har alltid haft det så. Bostad, flickvän, stad, jobb, vänner, band, så fort något ska förändras så blir jag gladare, ödmjukare, förväntansfull.
(Givetvis gäller inte denna tes när jag blivit lämnad av en kvinna som jag älskat, men det förstod ni).
Alltså när jag styr förändringen.
Bör jag gå i terapi för det?
Varför kan jag inte må lika bra när något upprepas, blir monotont?
Jag säger dock samma sak som legenden Thåström sjöng 1989, på öppningsspåret från sin solodebut:
"Jag står aldrig still".
Puss på kinden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar