Visst tröttnar man på vissa kändisar?

Hela min infallsvinkel är givetvis avundsjuka. Vill bara säga det.
Ärlighet, eller hur?
I min värld när jag var 18 så skulle jag vara rockstar över hela världen innan 25 (Europe, Roxette, Sator, All that jazz, Creeps, The Leathernun, osv, ) och en eller två romaner skulle ha blivit publicerade med påföljande kändisskap. (Per Hagman, Claes Holmström, Magnus Nordin, Klas Östergren, m.fl) .
Så var det tänkt.

Så jag blev en skit mot flickvännerna. Dom störde bara. Mina vänner var jag schysstare mot, just därför att manliga vänner inte ställer krav. Som mina flickvänner gjorde. Ja ni hajar skillnaden. Jag skrev böckerna och spelade med banden. Flickvänner kom och gick. Thats it!

Förresten var jag nog opålitlig mot manliga vänner med. Dom som inte gav mig nåt.... i intellektuellt utbyte.
Riktigt opålitlig var jag nog ibland!
Så enkelt. Lika barn leka bäst, som KSMB sjöng.

Satt man och satsade på att bli författare och rockstar var det såklart svårt för mig att träffa folk som brann för bankvärlden, engelsk ligafotboll, huliganer, allvenskan, aktier, försvaret.

Jag gick visserligen på Hammarbys hemmamatcher men störde mig snart på den slabbiga arbetarkänslan som alla i klacken skulle stå för, trängseln, ölhävandet,  (vin är bäst), pöbelkänslan.
TROTS att jag bodde vid Skanstull! Trots att medlemmar från Kent (svartfötter från Eskilstuna) och Weeping Willows stod i klacken varje match.
Jag lämnade Bajen 2003.


Fina människor, men varför umgicks jag i de kretsarna? Inte fan vet jag, jag ville ut på krogen! Jag söp mig full istället och blev fullast och gick hem sist.

Annars trivdes jag naturligtvis bäst med samma typ av människor som jag själv.
Musiker (massor) och författare (desto färre).
Krångligare är det inte.

Än idag har jag kontakt med musiker från Spiegel, Tequila Girls, Mobile Homes, Jari, Hotliners, TenderBeat, Strindbergs, m.fl.
Spiegel: Tom till höger i Clash tröja och skinnjacka. Den enda som inte tittar in i kameran...

Våran inspiration var Imperiet, Lou Reed, Leathernun, minns jag.

----------------------------------------------------
Hösten 2011
Fasen vad trött jag är på:

Timbuktu - t.o.m gäst i Radio 1 med Aschberg, give me a break.

Lena Ph - min drömkvinna, men med överallt, besöket hos David Hellenius var pinsamt.

Plura - min hjälte. Men nu räcker det, ny platta ja, men spela live kl 08 på morgonen, hos Rockklassiker 106,7, är liksom under hans storhet.

Okey sovdags.

Puss