Det som varit och aldrig kommer åter föder sorg

Ni som inte varit i konstens värld har säkert ändå läst om stjärnor som super, drogar ner sig, eller helt enkelt skjuter sig i skallen, när karriären är över.
Allt detta beror på sorg.
Som de är dåliga på att bearbeta.
De bedövar sig istället, den enkla vägen. (Och felaktiga i längden).

Såhär: man har det man önskade sig. Sen försvinner det.
Och nu kommer det jobbiga: Det GÅR INTE ATT FÅ TILLBAKA.!
Är ni med?
Den enkla förklaringen till alla vrak inom konstens värld när slutet närmar sig.
Nu vet ni varför.

I mitt fall handlar det inte om konsten längre. Jag är nöjd med det som varit.
Inga hard feelings. Bra så.
Men.
Även om ni skrattar ihjäl er nu så var faktiskt Tom en casanova på 80-90-talet.
Nya flickor i en ständig ström som aldrig sinade.
Men det gjorde den 2005.
Starten var 1984!
Så det var en lång glimrande segrande rad av nätter med vind i seglen och en trut som aldrig tröttnade på att prata omkull flickorna.
R.I.P 1984-2005
Men 2005 alltså och Marjo dumpade jag. The end!
Jag hade kommit in på Lärarhögskolan och där gick det 70% tjejer.
Vad skulle jag med Marjo till?
Hon grät i luren och sen var det över.

Strax på hösten 2005 anade jag att något var över.
Mina dagar som casanova var till sist över. Jag var i frysboxen för första gången i mitt liv.
SORG!

Nä godnatt nu älskade bloggläsare.
Foto: Tom i sitt esse