Hälsade på legenden som ett jävla fån..

Promenerade just över till Vasastan för en gångs skull. När jag kom in i Vasaparken (där jag lekte som barn eftersom mormor, morfar bodde i närheten) såg jag en man sitta på en bänk och bli fotograferad av en proffsfotograf.
När jag passerade bänken så var det Björn Skifs som blev plåtad. Våra blickar möttes och vad gjorde jag?
När vi fick ögonkontakt så
LER JAG OCH HÄLSAR PÅ HONOM MED VÄNSTER HAND, SOM OM VI KÄNDE VARANDRA!

Han log tillbaka och hälsade diskret tillbaka, rutinerad som han är.
Men jesus, vilken tönt jag är!
Värre starstruck än en tonårstjej som ser Robbie Williams på gatan.
Jag vände mig i alla fall inte om när jag gick vidare. Det hade varit droppen...
Kändishälsningen gjorde jag.
Om ni inte känner till den, så sker den när två kändisar ser varann på gatan, så kändishälsar de med en nickning eller diskret vinkning och fortsätter gå. Yrkeskollegor imellan liksom.

Jag gick vidare mot Dalagatan och tänkte:
a) Björn Skifs var ett proffs som hälsade tillbaka. Tveksamt om Lundell hade gjort dito?
b) Går Tom på gatorna och tror att han också är en kändis... Varför annars göra kändishälsningen?

Gud så pinsamt allt kändes...

Sen ringde M och jag pratade med henne hela Hantverkargatan, Norrmälarstrand, Fredhällsparken hem. Är det nåt man kan säga om M så är det att hon är mästare i att prata i telefon:)
Som de flesta kvinnor är, men M leder topplistan!

Nä gott folk, måste skriva vidare på deckaren.
Hugs