Jag gav upp och gick mot bilen. Log lite för mig själv. Dels för hur misslyckat det blev. Men också av en befriande känsla som gjorde mig leende, känslan kunde enklast tydas som: "Ja ja, ett hedervärt försök, det var bra att du försökte, inget att deppa över, skratta åt eländet".
Jag korsade Kungsgatans hetsiga trafik och satte mig i bilen som undgått en pbot trots att jag parkerade på en lastgata som gav minst en tusing i böter.
Kryddade den olagliga sidan av mig med att svänga vänster över heldragen linje över Kungsgatan så jag inte skulle hamna nere i Stureplans gytter.
Körde iväg mot sydvästra Kungsholmen istället och var stolt över att jag litade på magkänslan. För en gångs skull...
Kämpade med att känna mig stolt iställer för totalt misslyckad.
Hade tänkt gå och se Susanne Biers "Hämnden" på Rigoletto. Ensam!
Såklart att det gick åt helvete. Planen var mycket enkel. Jag hade en fribiljett som jag hade fått av arbetsgivaren, så några 95 kr skulle inte spenderas alls, utan bara hämta biljett, parkera lagligt nånstans, sätta mig första av alla i salongen och absolut inte tänka för mycket.
Tänker vi för mycket kan vi lätt avbryta den spontana tanken, eller hur?
Parkerade i lastzonen på Kungsgatan, endast för att springa in på Rigoletto för att hämta ut en biljett till föreställningen 17.45, jag var en timme tidig. Sen skulle jag parkera lagligt.
Det sprack direkt. Biografen var STÄNGD!!!!!!!!!!!!!!!
Skulle öppna 17.00. Om 10 minuter. Det var redan folk som väntade utanför. Jag kan garantera dig kära bloggläsare att tio minuter ensam på Kungsgatan med en bil som står på en lastzon, det är en evighet för Tom. Jag drev omkring istället. Rastlös. Hatade dessa tio minuter så djupt. Fan finns det inte dagföreställningar längre?
Besökte Löplabbet och betraktade dyra runningshoes istället.
Kl 17 öppnade äntligen biografen. Jag gick in och hamnade såklart sist i en jättekö eftersom de bara behagade öppna en kassa nere bland popcornen och godiset.
Framför mig stod en bedårande vacker brunett i 16-årsåldern. En framtid som fotomodell. Killen var nervös och visste inte hur han skulle förhålla sig till hennes skönhet. Det var en dejt. Han hade säkert ringt och mailat massor av gånger och till slut fått ut skönheten på en bio, de verkade bo på Östermalm, kanske skulle dom bli ett par och gifta sig, få barn, skilja sig runt 35 eftersom de varit så unga när de träffades.
Jag kunde inte längre. Att komma så tidigt att biografen inte ens var öppen, för att sen hamna sist i kön brevid ett blivande par med denna fantastiskta vackra unga kvinna blev för mycket.
Jag gick ut från kön och mot bilen och log en smula...
Bilradion spelade "Dont stop me now, Im havin such a good time, Im out of control" med Queen.
Och jag hade ju faktiskt tvättid bokad till kl 18.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar