Dessa britpopkungar

Ni som följt Nöjesbloggen ett tag vet ju vad Tom tycker om Blur. Att det var dom som vann matchen mellan britpopbanden så här i historiens sken.
Orkar inte förklara varför ännu en gång, men så var det. Blur är dom som håller måttet än idag

Glad som ett barn på sin födelsedag spatserade jag hemåt med en juvel i påsen.
"No distance left to run" låg där.
Den nya dvdn med Blurs tillfälliga återförening 2009. Aaaaaaahhhhhhhhhhhh.

Disc 1: Doku som jag älskar så. Blur intervjuas om sin karriär varje medlem för sig. Hur det började, hur det slutade. Mycket fokus på Coxon naturligtvis, som var orsaken till slutet. Filmas i replokalen, fiket, när de spelar på en pub osv. Disc 1 slutar världigt sorgligt när samtliga medlemmar blir vemodiga och nästintill tårögda när de berättar om slutet nånstans 2003. (Coxon försvann 1999).

Disc 2: Konserten från Hyde Park juli 2009. (de gjorde fler runt om i UK enligt filmen ca 4-5 st)

Min fråga är:
Om jag skrattar av lycka när jag går hem för att jag har köpt denna dvd - så undrar jag:
när ska jag tröttna på popmusik?