En reflektion:
I Bredäng (2 mil söder om Stockholm) bor det 76 % invandrare. Många av ungdomarna är förvisso födda i Sverige men pratar ofta sitt hemspråk hemma och sånt. Dvs svenskarna som bor kvar är numera i minoritet där ute. I affärerna, på gatorna, hos frisören, på bensinmacken.
På Kungsholmen existerar inte nysvenskarna. Jag har inte sett en enda stor invandrarfamilj komma gående här sedan jag flyttade hit i mars 2010.
Ni förstår vart jag vill komma nu. Klass-samhället.
Bostadsrätterna i innerstan har stängt dörrarna för de flesta invandrare från Bredäng. De blir kvar där ute. Nu finns det massor av rika invandrare också men jag ser dom inte här i alla fall. Kanske dom väljer att vara rika och ändå bo kvar i Bredäng?
Nu till poängen. När jag som vit svensk man i Bredäng var i minoritet blev jag behandlad som en kung. Överallt. I tunnelbanan, hos killen i Pressbyrån, pubarna, på Ica, i centrum. Överallt. Det var som att när dom såg mig så tänkte dom kanske:
"Här kommer en infödd, han lär varit här långt innan oss, kanske redan på 70-talet när jag bodde i Pakistan, han ska få bästa service en kung kan få, han ska se att vi är flitiga och kan ge service".
Typ.
Som trevlig svensk vit man får i regel kunglig service av nysvenskarna i ett invandrarghetto.
Jag kommer aldrig att glömma den behandlingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar