Låtskrivare, basist, gitarrist.
Igår var det Desperate Romantics en trappa ner på Skål.
Som att befinna sig i Hamburg 1962, så kändes det.
Samma medlemmar som i coverbandet Repeatles.
Jag tog med mig gamle punkaren PW, som hade med sig gitarristen Anders och basisten Janne.
Bandet lät fint och ekade 60-tals powerpop.
Trummisen ville gärna prata mellan låtarna.
Gitarristen hade rakat huvud och tänkte inte spela någon biroll till Janne Borgh, utan han hade nån roll som typ sidekick.
Men det är givetvis Janne Borgh som är stjärnan. De övriga medlemmarna vet jag inget om. Japop gillade jag och nån var därifrån men jag kunde inte placera vem? Ändå har jag alla Japopalbum.
Struntsamma, Janne var lika proffsig som alltid och det är hans låtar som spelas.
En skön kväll med bra band.
Attityden hos personalen som driver Skål var likadan som den alltid varit i Sverige med ställen som har livemusik. Respektlös mot publik och band.
Personalen visste inte innan giget om öl skulle säljas i källaren under spelningen...
De bröt konserten 21.55 och hävdade att klockan var över 22.
Inget extranummer.
I Sverige tycker resturangpersonal att livemusik är något jobbigt.
I USA och UK är livemusik naturligt och glädjefullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar